19 mars 2012

Livet efter ...

Det har varit en tid med mycket upp- och nedgångar.

Jag har inte varit sysslolös direkt, för även om mamma bara hade en tvåa så är det en hel del grejer man ska ta reda på. Det blev lite bråttom med att tömma lägenheten, för jag fick lämna den en månad tidigare än vad som var bestämt från början, men det var bara bra.
Eftersom det blev så, så grovgallrade jag bland hennes saker. Jag kastade det som jag inte tyckte var något att ha och så packade vi ner det som barnen skulle kolla igenom i flyttkartonger. Jag hade redan innan tagit hem det som jag ville behålla.

Det visade sig att det var inte mycket som pojkarna ville ta rätt på och det förstår jag, för de har ju redan egna hem och har skaffat sig det de behöver och vill ha. Så nu står det flera kartonger i boden som jag ska försöka sälja på loppis någongång här framöver. Jag har lite svårt att bara kasta saker som det inte är något fel på så därför valde jag att göra på det här viset. En del av möblerna ska jag köra till en auktionsfirma för att försöka få sålda.

Så länge som man håller på med praktiska saker så funderar man inte så mycket. Men nu när det är klart så kommer tankarna. Jag är ledsen ibland men för det mesta går det bra.
Vi hade begravning för ca en och en halv vecka sedan och den var fin med bara familjen närvarande. Naturligtvis blev jag jätteledsen när jag såg kistan och prästen pratade men jag hade redan tagit farväl av henne. Det gjorde jag redan i det ögonblicket hon dog och efteråt när personalen hade gjort ordning henne och hon låg där i sängen och såg så fridfull ut. För mig var det bara "kroppen" som jag tog farväl av på begravningen.

Det låter kanske hjärtlöst att säga det men mitt liv har blivit så mycket lugnare och bättre nu. Jag slipper all oro och ängslan för hur det ska gå med henne (eftersom hon blev ganska så förvirrad på slutet). Saknaden finns där men jag märker att man vänjer sig lite dag för dag. Jag tänker ibland när telefonen ringer att det är hon som ringer, men så kommer jag ihåg att hon inte finns här längre.

Det var meningen att vi skulle ha främmande av makens kusin med familj här i påsk men jag har sagt ifrån. Jag känner att jag inte orkar med det nu, tyvärr, för det hade varit jättekul att få träffas. Till råga på allt har jag ont i höger ljumske och har svårt att gå ordentligt. Och eftersom jag har haft det i ca en månad och det inte går över så är jag ganska orolig för vad det kan vara. Har varit till doktorn men han kunde inte säga vad det var och nu ska jag dit igen i nästa vecka och ska då få träffa en ortoped

Så därför är mitt liv både upp och ned nu, men trots allt mest upp. Kan ju inte annat nu är snön är borta och våren är på väg ... även om det är kallt som attan och blåser småspik idag samtidigt som solen skiner från en nästan klarblå himmel ... och maken och jag har några roliga saker vi ska göra framöver. Vi känner att vi måste ta ledigt från vardagen nu och unna oss lite kul i tillvaron efter allt det tråkiga.

Vi börjar med att gå på Chateau gran Cru i Örebro nästa helg och helgen därpå ska vi till Stockholm och bo på hotell och bara vara ... knalla lite på stan och äta och dricka gott! Det är vi värda tycker vi! Jag får väl knapra värktabletter men det är det värt *ler*.




Kramar Christina

2 kommentarer:

Dubbelörn sa...

Vännen, känner igen mig i dina tankegångar. Det är jobbigt när föräldrar blir gamla, senila, sjuka... o en slags befrielse när det är över. Sorgen över en mor som inte finns längre, den sista länken borta. Det här är livet...

Skönt att du tar hand om dig nu. Vi åker ju ner till Marseillan igen i maj o planerar även för ny resa i september ;).

Stor varm omtankeskram

Yvonne sa...

Jag känner igen mej i din berättelse om en mor som går bort. Det gäller att göra upp med det förflutna som inte har känts bra. Både det man själv har gjort och det som man känner att man blivit utsatt för. Men minnas det som man är glad och tacksam över.
Hälsningar Yvonne